Möt våra Nackaförfattare

Möt våra Nackaförfattare

Nacka kommun bildades genom sammanslagningen av Nacka stad, Saltsjöbadens köping och Boo landskommun i samband med kommunreformen 1971. Vi uppmärksammar Nackas 50-årsjubileum genom att låta er lära känna några av våra favoritförfattare i Nacka

NACKA 50 ÅR: MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

Nacka kommun bildades genom sammanslagningen av Nacka stad, Saltsjöbadens köping och Boo landskommun i samband med kommunreformen 1971. Vi uppmärksammar Nackas 50-årsjubileum genom att låta er lära känna några av våra favoritförfattare i Nacka

 

 

KATARINA BJÄRVALL

 

                                                                                                                                                                                                                                                        Foto: Anna Drvnik

Katarina Bjärvall är journalist och författare och bosatt i Fisksätra. Våren 2022 är hon aktuell med boken Lutad mot ett spjut där läsaren får följa med in i den engelska författaren Mary Wollstonecrafts tankevärld under hennes resa i Skandinavien under slutet av 1700-talet. För den grävande reportageboken Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället belönades Katarina Bjärvall med Guldspaden 2019. Tidigare har hon skrivit om en rad olika ämnen, till exempel barnfamiljer och konsumtionshets i Vill ha mer (2005), människan och mobilen i Var är du (2011) och drivkrafterna bakom överkonsumtionen i Yes! (2015) . 

 

Hur får du inspiration?

Jag är nog född sådan, jag började skriva så fort jag kunde och har liksom aldrig slutat. Men inspiration är egentligen ingen nödvändighet utan bara ett extra smörjmedel. Det kan komma från människor jag lyssnar på – intervjuer jag gör som journalist, samtal med personer jag träffar eller tjuvlyssnande ute i verkligheten. Ofta leder lyssnandet till ilska över någon orättvisa, vilket i sig är inspirerande.

När är skrivandet som roligast?

I slutet. När jag har gjort det mesta av min research och har fått ihop ett dokument som börjar kunna kallas manus, så att jag kan jobba med dramaturgi, språk och annan stilistik. Att bara flytta runt ett kommatecken i en mening för att testa effekten – det tycker jag är vansinnigt roligt.

 Hur viktig är trovärdigheten i det du skriver?

Helt avgörande. En gång i tiden skrev jag en roman och då tänkte jag att berättelsen inte behövde vara realistisk men den måste vara trovärdig – jag måste kunna bygga karaktärer som läsaren tror på, även när det händer något som verkar helt galet. När jag skriver facklitteratur är detta förstås ännu viktigare. Och trovärdighet räcker inte, det ska faktiskt vara sant. Därför har mina böcker en stor del av sin bas i forskning. Sanningen är ofta komplex men det hör till författarjobbet att hitta den och presentera den så att läsaren rycks med.

 Hur gör du research?

Jag lyssnar, läser och frågar de som vet mer än jag. Och så tänker jag, ofta längs vandringsstigarna runt Lundsjön.

 Vad är det bästa med att vara författare?

För mig är det den svindlande känslan i att i att få utveckla ett hantverk, fördjupa det, pröva nya grepp och upptäcka att det jag kände mig nöjd med för tio eller tjugo år sedan kan jag nu göra snäppet mer raffinerat.

 När kommer din nästa bok?

Nu i april. Lutad mot ett spjut. Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 heter den.

 

 

 

 

.................................................................

MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

BOB HANSSON

 

                                                                  Foto: Henrik Folkesson

Bob Hansson är född 1970 på en färja med destination Helsingborg, men växte upp på land och bor nu i Nacka. Han debuterade med diktsamlingen Heja världen! 1998. Sedan dess har han bland annat skrivit böckerna GunnarKärlek, hur fan gör man?, Vips så blev det livDet sista vi har är våra kroppar, och grannsämjan är en långsam bödel, Tankar för dagen – manual för ett snällare liv och Allvarligt talat som består av ett urval från hans radioprogram. 

 

Hur får du inspiration?

Det är ett mysterium?? En gång fick Hasse Alfredsson den besvärliga frågan: ”Vad får du allt ifrån?” Hans svar är det enda vettiga svaret: -”Jag beställer det från en liten fabrik i Tyskland”.

Jag blir lättast igångsatt av att läsa andra författare. Deras ord aktiverar mina egna. Vilket gör mig till en väldigt långsam läsare då jag bara hinner läsa en sida innan jag själv måste skriva något.
Men jag får så klart även inspiration till att skriva av att skriva.
Som någon en gång just skrev:
Gud skapade värden.
Men sittfläsket skapade litteraturen.
Och vad betyder det? Jo, man sitter vid datorn, allt känns trögt, men så råkar man ändå sitta kvar och vipps så har någon slags inspiration dykt upp.
Egentligen inget märkvärdigt, samma sak kan hända när jag dammsuger. Först är det trist, sen är det plötsligt lite roligt.
Det är som sagt ett mysterium.

På vilka sätt är det annorlunda att skriva poesi jämfört med annan litteratur?

Ahhhh.... Väldigt stor skillnad! En himla cool grej är att jag kan använda precis vad som helst i dikten. Romanen består av en ide som jag sedan lägger ner månader på att skriva klart. Oavsett hur mitt liv är under denna tid, måste jag vara lojal mot denna idé. Om jag drabbas av förälskelse under arbetet, kanske inte den får plats i romanen.
Men varje ny dikt kan vara sin egen idé. Om jag vaknar ledsen, kan jag genast använda denna ledsenhet för att skapa en dikt. När jag skriver roman måste jag först och främst vara lojal mot berättelsen, men som poet kan jag vara helt lojal mot nuet. Allt jag ser, upplever och tänker kan användas. Dikten välkomnar mig i vilket skick jag än är.

Vad missar alla som inte läser poesi?

Kanske inget. Faktiskt. Det viktigaste med dikten är inte dikten. Utan vad den väcker. För mig är poesi inte det som står på sidan, utan det som kan uppstå i läsaren. Poesi som ett tillstånd. Ett tillstånd som jag tror kan väckas även på andra sätt. Av en låt. Av en smekning. Av en utställd bänk framför en blomrabatt.
Man kan även hävda att många har läst dikter, men aldrig blivit drabbat av ett poetiskt tillstånd för det.
Ibland blir min egen dikt fåfäng och vill hellre verka vara smart, än att praktisera som barnmorska. Vill hellre imponera än att hjälpa andra att krysta fram liv.
Ibland blir alltså min dikt självupptagen, vill inte ge läsaren, utan snarare få. Exempelvis beundran:”Oj vilken smart dikt”.
Ibland är alltså min dikt raka motsatsen till poesi.

Om du inte helt begriper vad det här egentligen betyder, kan jag svara: det gör fan inte jag heller. Vilket är helt perfekt. För dikten är för mig ett uppror mot förståndet. Vi gillar att känna oss förståndiga. Ingen vill ju vara dum i huvudet. Men ibland undrar jag om inte allt stort i livet - är helt obegripligt. Man begriper sällan varför man är kär, men nog fan är man det ändå. Dessutom är vårt förstånd fullt av brister, hybris och egoistisk blindhet. Förstånd är hellre lojalt mot den tanke man redan tänkt, än den som skulle kunna förändra ens liv. Förståndet är en gammal hund som föredrar att pissa på samma stolpe som igår.
Förstånd kan få för sig att allt som det själv inte begriper är ett hot. I alla fall kan mitt eget förstånd reagera precis så. Då hjälper det för mig att läsa dikt, ord som precis som musiken, är ute efter något annat än förstånd. I sämsta fall protesterar då mitt förstånd. JÄVLA DÅLIG DIKT. I bästa fall tar mitt förstånd paus.
Först då kan jag drabbas av något större än mig själv.

Misstaget många gör är att man läser poesi precis som man läser alla andra ord. Letar efter förståndiga slutsatser. Inte alls konstigt. För det är ju så det skrivna ordet annars används. Det kan bli konstig stämning när man läser ord som man inte genast begriper. Det slipper man när man lyssnar på en låt, sitter på en bänk eller skälver till av en smekning.
Då vet nämligen till och med förståndet att magin bor på annat håll än i sig självt.

Vad är det bästa med att vara författare?

1) Att få söka oförstånd på arbetstid.

2) Att ingen kan hindra mig, ingen behöver ge mig tillåtelse eller anställning för att jag ska få göra det jag allra helst vill göra. Det är ett bra svar. Men det är ett förenklande svar. För i verkligheten måste jag ändå känna mig tillåten. Ibland gör jag inte det. Då blir det tyst.
Jag vet faktiskt ingen som lagt ner så mycket tid och energi på att arrestera mina egna ord: som mig själv.
Någonstans bär kanske varje författare med sig ett eget Gutanmo, platsen där allt det man inte tillät sig skriva sitter inspärrat.
Som författare som saknar inspiration kan man därför låta blir att fråga: vad ska jag skriva imorgon. För att istället fråga: Vad är det jag hittills hindrat mig själv att skriva.

3) Men det allra bästa med att vara författare kan likna det eventuellt bästa med att vara människa. Att någon ibland verkar ha blivit hjälpt, stärkt, upplivad av det man själv råkat göra. Det finaste som kan hända min dikt, är att förvandlas till ett verb i en annan människas liv. Dikten som kan göra det söndriga mera helt eller den pyrande livsglädjen mångfallt större. Dikten som en bruksvara. Som en ambulans. Eller som ett småberusat dansgolv.

Jag tycker inte all dikt behöver vara nyttig. Den behöver däremot få vara onyttig. Men för mig är det faktiskt ändå det bästa, att det jag skriver, kan användas. Dikten som någon använder i sitt frieri, eller läser upp på sin bästa väns begravning.

Det handlar eventuellt om bristande självkänsla, att jag inte tror att jag är värdefull om jag inte är det för någon annan.

Men för mig är det trots allt det finaste pris man kan få, att ens ord förvandlas till tröst, hopp eller wow i en annan människas onsdag.
Fast sen är det ju väldigt kul att bara få sitta och hitta på också faktiskt.

 

.................................................................

MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

JENNY ROGNEBY

 

Foto: Mikael Eriksson

Jenny Rogneby har jobbat som både musikalartist och brottsutredare och hennes kriminalromaner om den normbrytande polisen Leona Lindberg representerar en feminism bortom vit medel- och överklass. De fem böckerna i serien har kommit till både i centrala Nacka, i Barcelona och på Malta. 

 

Hur får du inspiration?

Från allt möjligt i min omgivning. Ofta från något jag läst, hört talas om, jobbat med eller från nya platser jag besökt. Ibland från en stämning i en film, en artikel i en tidning eller en egenskap hos någon person i min närhet. Det är svårt att förklara hur man får en idé till något, plötsligt är den liksom bara där. Men eftersom jag är kriminolog och tidigare brottsutredare har jag fått mycket inspiration och idéer till Leonaserien från arbetet.

När är skrivandet som roligast?

När jag ser miljön och karaktärerna så tydligt framför mig att jag bara kan skriva ner det jag ser och känner. Då blir det som att beskriva en scen ur en film jag har sett och skrivandet flyter snabbt över tangenterna. Om jag sedan lyckas få till texten på skärmen så som jag ser den i huvudet får jag en riktigt skön känsla. Det är inte alltid det händer och då får jag tänka om.

Hur viktig är trovärdigheten i det du skriver?

Trovärdigheten har stor betydelse. Eftersom jag själv har varit brottsutredare så känns det extra viktigt för mig att skildra polisarbetet på ett korrekt sätt. Samtidigt tycker jag också att det är viktigt att man som författare använder sin konstnärliga frihet. Så länge man skriver fiktion och inte fakta så bör man använda den friheten. Om jag till exempel skulle ha långa beskrivningar om att kopiatorn på polisstationen är trasig eller att faxen är långsam, så som det kan vara i verkligheten, så skulle det bli en rätt långtråkig bok. Man får därför kapa bort sådant och ta med de intressanta delarna av arbetet. Dessutom är det en slags upplevd trovärdighet man skildrar. Ibland har jag blivit tvungen att ändra på ett skeende som har hänt i verkligheten men som skulle upplevas för otroligt om jag skrev det.

Hur gör du research?

På många olika sätt. Jag läser böcker, artiklar, surfar på nätet och besöker platser. Som krimförfattare gör man ibland de mest konstiga internetsökningarna. Jag har förstås en stor fördel av att jag skriver om det jag själv har mycket kunskap om och har jobbat med, men ibland intervjuar jag enskilda personer som upplevt något jag vill veta mer om, eller experter på områden jag inte behärskar. Researchen är ibland så intressant att jag fortsätter gräva vidare i ämnet så till den grad att jag nästan glömmer bort att jag skriver en bok.

Vad är det bästa med att vara författare?

Att man kan utöva sitt yrke var som helst i världen är för mig en oerhörd frihet. Jag får mycket inspiration av att se nya platser och reser ofta. Allt jag behöver då är bara min laptop för att kunna skriva. Sedan att ha möjligheten att skapa en helt egen värld och befolka den med intressanta personer är också något som är väldigt häftigt med skrivandet. Gillar jag en plats eller karaktär kan jag utöka handlingen runtomkring den. Om jag tröttnar på en karaktär kan jag döda den.

När kommer din nästa bok?

Min senaste bok LEONA – Öga för öga släpptes förra hösten och pocketen kom ut just innan sommaren. Nu finns det alltså fem böcker i serien att läsa eller lyssna på. När nästa bok släpps vet jag tyvärr inte. Ännu så länge finns inget releasedatum, men om man vill får man gärna följa mig i sociala media så får man information om det framöver.

.................................................................

MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

VIKTORIA HÖGLUND

foto: Heléne Spjuth

Viktoria Höglund bor sedan 15 år i Storängen tillsammans med sin familj. 2019 gjorde hon sin skönlitterära debut med den första delen i den hyllade serien om psykologen Malin Dahl, Den som haver barnen kär. Sedan dess har det blivit två uppföljare: Den som lämnas ensam kvar och Den som inget känner mer. Hon är utbildad inom psykologi och ekonomi och har, vid sidan av författarskapet, en handfull styrelseuppdrag för svenska tillväxtföretag.

Hur får du inspiration?

Mycket inspiration får jag från människor runtomkring mig, från saker jag hör och ser. Det kan handla om både vardagssituationer och större händelser. Jag får också inspiration från mina egna mardrömmar. Min debutbok inleds exempelvis med att en mamma precis har fått veta att hennes 2-åriga son saknas efter en vinterutflykt med förskolan. Den boken skrev jag när mina egna barn var små. I min senaste bok skadas en tonårsflicka allvarligt i en vattenskoterolycka och hon är jämngammal med min äldsta son. Så ja, egna mardrömmar är definitivt en inspirationskälla.

 

När är skrivandet som roligast?

Varje fas av skrivandet ger energi på olika sätt. Allra roligast tycker jag att det är i de inledande faserna, när idéerna kan flöda fritt och bokens alla personer ska skapas. Just det där med karaktärer är oerhört viktigt för mig. Innan jag börjar skriva ser jag till känna dem på djupet och verkligen förstå dem. Jag vill skriva deckare som inte bara skildrar brottet och jakten på bevis, utan går djupare in på drivkrafter, känslor och livsöden hos gärningsmän och anhöriga.

 

Hur viktig är trovärdigheten i det du skriver?

Viktigt! Inte minst när det gäller de mänskliga bitarna, hur olika personer reagerar och känner och varför de gör som de gör. Hur en händelse påverkar en annan och hur handlingen i boken drivs framåt. Sedan är det ju ofta så i en spänningsroman att vissa bitar spetsas till. Det är en del av genren att inte alltid välja den mest sannolika vägen. Men i grund och botten vill jag att det jag skriver ska vara trovärdigt.

 

Hur gör du research?

Inledningsvis söker jag mycket på nätet, läser böcker och artiklar och besöker olika platser som har betydelse för det jag ska skriva om. Alltifrån museer till vattenskoteruthyrningsfirmor. Jag pratar också med personer som är experter inom olika områden och ställer mängder av frågor. Folk är ofta så generösa! Det är fantastiskt.

 

Vad är det bästa med att vara författare?

Friheten och kreativiteten, skulle jag säga. Att kunna lägga upp dagarna hur jag vill, utan att behöva ta hänsyn till så mycket annat än skrivprocessen. Som när jag fastnar i ett vägval, eller behöver få till någon detalj i historien, och spontant kan ge mig ut på en joggingrunda för att samla tankarna. När jag kommer tillbaka har jag nästan alltid löst upp åtminstone någon knut. Det är också härligt att vara i ett kreativt flow. Det är långt ifrån alltid man som författare är det – men ibland är det som om fingrarna dansar av sig själva på tangentbordet, helt i takt med hur idéerna flödar inne i huvudet. Jag älskar den känslan! Och så överraskningsmomentet förstås, när hjärnan plötsligt tar en gir och kommer på något helt nytt medan jag sitter där och skriver.

 

När kommer din nästa bok?

Min senaste bok släpptes den 29 september i år. När nästa bok kommer vet jag faktiskt inte. Den existerar i stort sett bara inne i mitt eget huvud och på ett antal post-it-lappar hemma på glasverandan…

.................................................................

MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

ANNA LAESTADIUS LARSSON

 

 

Foto: Anna-Lena Ahlström

Anna Laestadius Larsson bor sedan 24 år i ett sekelskifteshus vid Skurusundet. Förutom den älskade trilogin BarnbrudenPottungen och Räfvhonan har den före detta journalisten skrivit romanerna Hilma om konstnären Hilma af Klint, Kurtisanen som är en fristående fortsättning på Barnbruden-trilogin och Svårmodets döttrar om 1900-talets kvinnohistoria. Nästa år kommer hennes faktabok om tre feministiska pionjärer.

 

Hur får du inspiration?

Idén till min första roman fick jag av en tavla på Drottningholms slott. Den föreställde Hedvig Elisabeth Charlotta, den yngsta kungliga bruden i modern svensk historia och hon kom att bli en av tre huvudkaraktärer i min 1700-talstrilogi Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Sedan dess har jag skrivit tre romaner till och i alla fall har det börjat med en fascination över en historisk kvinna och ett sug efter att kliva in i hennes värld, att genom hennes drömmar och erfarenheter skildra den tidens kvinnors livsomständigheter.

 

När är skrivandet som roligast?

För mig är författandet härligast precis innan jag börjar skriva synopsis och karaktärsbeskrivningar. När jag är klar med min grundresearch och karaktärerna och historien flyter fritt i mitt huvud. Då tycks allt möjligt. När det sedan ska in i datorn uppstår alltid en massa problem, historien krymper. Sedan helt plötsligt hamnar jag ibland i ett underbart flow i skrivandet, överjaget träder tillbaka och allt liksom strömmar fritt. Jag har ofta önskat att jag medvetet kunde slå av och på det där flowet, som konstnären Hilma af Klint (som min fjärde roman handlar om) kunde.

 

Hur viktig är trovärdigheten i det du skriver?

Jag har gjort kopiös research inför samtliga mina romaner. Finner en stolthet och glädje i att de historiska detaljerna är korrekta. När jag skriver om faktiska historiska personer (vilket jag ofta gjort) vinnlägger jag mig om att försöka vara sann mot det jag uppfattar som deras personlighet. Då finns det också en ram av historiska fakta som jag förhåller till mig och verkar inom, men också en massa tomrum där vi inte vet hur det egentligen var och där jag kan dikta. Med det sagt skriver jag skönlitteratur, jag skarvar ibland, överdriver och hittar på för att berätta en god historia.

 

Hur gör du research?

Jag älskar research! Vill egentligen aldrig sluta. De tio senaste åren har jag läst många hyllmeter av historisk litteratur, översiktsverk, biografier, dagböcker, brevsamlingar, doktorsavhandlingar, dräktböcker, kokböcker… you name it. Jag brukar börja med att skaffa mig en överskådlig bild av tiden jag ska skildra och sedan gräver jag mig djupare ner, läser på om mina karaktärer, går direkt till källorna där det behövs och tar hjälp av historiker i specifika frågor. Romaner, dagböcker och brevsamlingar från tiden hjälper mig att förstå hur den tidens människor tänkte, resonerade och formulerade sig. Jag gör platsbesök och tar bilder på de miljöer jag tänker använda. Ett problem där är att nästan ingenting ser likadant ut idag. Så jag ägnar också mycket tid åt att studera gamla kartor och målningar för att göra mig en bild av hur det såg ut på den tiden jag ska skildra.

 

Vad är det bästa med att vara författare?

Att få grotta ner mig totalt i det jag jag brinner för. Jag arbetade tidigare som journalist i många år och älskade det men nu sysslar jag uteslutande med det jag själv vill – vilket privilegium!

 

När kommer din nästa bok?

I vår, förhoppningsvis den 8 mars. Jag ger mig in i sakprosan, en ny genre för mig. Arbetstiteln är ”Alla dessa djäfvla qvinnor – berättelsen om de första feministerna”. Via tre fascinerande pionjärer för kvinnors emancipation – Hedvig Charlotta Nordenflycht, Olympe de Gouges och Mary Wollstonecraft – berättar jag om tusen år av feministisk kamp.

.................................................................

MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

BO SVERNSTRÖM

 

Foto: Fredrik Hjerling

I ett radhus i Älta bor sedan 16 år författaren Bo Svernström med sin familj. Han har tidigare arbetat som journalist men är numera författare på heltid. Med två hyllade spänningsromaner – Offrens offer och Lekarna - bakom sig och en tredje på gång har han etablerat sig som en deckarförfattare att räkna med. 

 

Hur får du inspiration?

Jag tror att oftast får jag en idé av något vardagligt som händer omkring mig, någon som berättar något spännande eller som i Offrens Offer, en bilförare som kör vårdslöst och hänsynslöst. Vad som helst. Men något som ”hakar fast” i mig. Och när jag tänker på det så börjar det komma fram en karaktär eller en historia. Att det händer något inuti mig.
Sedan utvecklas idén med fler och fler vardagshändelser som ”passar in”. Ju mer jag kommer in i historien, desto fler saker upptäcker jag och kan använda mig av.

 

När är skrivandet som roligast?

Det är när jag själv blir överraskad av historien. När saker börjar hända av sig själva eller när karaktärer liksom agerar och säger saker på egen hand. Bra dagar när jag slår ihop datorn på eftermiddagen har jag skrivit något som jag inte haft en tanke på när jag öppnade datorn på morgonen. Det är en lite magisk känsla.

Någon lär ha sagt: Skriv med hjärtat – redigera med hjärnan. Jag tror det är ett bra sätt att arbeta.

Jag tror att vi har något slags berättargen i oss. Biologiskt är vi oerhört sociala varelser, vi är gjorda för att spontant göra om en massa fakta och händelser till en bra historia. Det gäller bara att låta oss göra det, tror jag.

 

Hur viktig är trovärdigheten i det du skriver?

Trovärdigheten är alltid viktig. Men i betydelsen verkligt och sant, så är svaret inte alls. När jag skrev Offrens Offer pratade jag med chefen för mordgruppen på polisens nationella operativa avdelning, NOA, om just det här. Hans råd till mig var: ”Skriv inte som det är, hitta på!”.
Jag tror det är ett bra råd.
Det är inte så att jag hittar på för sakens skull, men om jag tvingas välja mellan verkligheten/sanningen och vad som skapar en bättre, mer dramatisk och suggestiv historia – då får sanningen alltid stryka på foten.

Däremot vinnlägger jag mig alltid om detaljer. Hur det ser ut på platser, namn på skjutvapen, hur lång tid det tar att köra bil en viss sträcka, gatunamn osv.

Man kan hitta på stort men inte smått.

 

Hur gör du research?

Jag slår upp, läser på, pratar med någon men den mesta information jag behöver finns på internet.
Ett av mina favoritverktyg när jag letar efter platser till berättelsen är internets 3D-kartor, Google maps och Apple kartor. Det är som att flyga helikopter över Stockholm med omnejd – större delen av historierna utspelar sig ju där – och kunna zooma in på ett tänkbart ställe och sedan flyga vidare. Sedan måste jag åka dit för att se det i verkligheten.

Jag brukar inte konsultera experter men min svärmor är pensionerad sjuksköterska, hon brukar kommentera skador och dödsorsaker.  Flera gånger har jag ändrat efter att hon påpekat någon orimlighet i texten. Men till boken jag jobbar med nu har jag faktiskt frågat en läkarvän hur mycket kraft man behöver för att döda någon med kniv. Lite bisarr fråga, men jag fick ett bra svar.

Min favoritbok är annars en lärobok i kriminalteknik. Den använder jag mycket.

 

Vad är det bästa med att vara författare?

Min före detta chef på Aftonbladet frågade mig när jag slutade hur det var att jobba som författare. Jag berättade om min dag, att jag åt frukost och sa hejdå till barnen och min fru och sedan satte mig i min skrivvrå ensam resten av dagen. Han tittade på mig med avsmak och sa från djupet av sitt hjärta: ”Fy fan! Det där är det värsta jag kan tänka mig!”

Visst kan jag sakna kollegor och att vara på en arbetsplats med folk som jobbar med samma sak som jag. Snacket vi kaffemaskinen, skvallret, allt det där som var stimulerande och kreativt på ett bra och oförutsägbart sätt.
Men samtidigt är det han avskydde det jag tycker bäst om. Slitet, att sitta ensam med texten, dag efter dag.

 

När kommer din nästa bok?

Den har arbetstiteln Det man inte ser och kommer ut i början av nästa år. Nu håller jag som bäst på att gå igenom manuset tillsammans med min förläggare och sedan kommer jag att arbeta igenom manuset några gånger till med en redaktör under hösten. Apropå arbetet som författare, det gäller att gilla slitet.

Språk