Den svarta boken

Orhan Pamuks mästerverk om Istanbul, kärlek och historiens skikt och fasetter.

Jag läser Den svarta boken av Orhan Pamuk som en slags historieskrivning där huvudpersonen Galip söker efter sin försvunna fru Ruya. Han letar efter henne genom ett Istanbul där de historiska spåren är tydliga. Man kan ana närvaron av det bysantinska rikets Konstantinopel och vikingarnas Miklagård, det finns det runor ristade i Hagia Sofia. Författaren lyfter fram stadens komplexa historia på ett säreget och personligt sätt. Ett exempel på det är när han beskriver vad som kan dölja sig på botten av Bosporen. Där ligger mynt från 900-talet, spår av döda brottslingar från 1100-talet, någon Sultans älskarinnas eller älskares smycken och vapen från olika tider; de ligger där tillsammans med Coca Cola flaskor från sent 1900-tal. Det är bortom den traditionella och den officiella kronologiska historieskrivningen. Här är det snarare skrönornas, skämtens och språkets historiska avlagringar som lyfts fram. Pamuk refererar till bland annat Tusen och en natt, Koranen, Bibeln, och M. Proust men det blir aldrig höglitterärt utan han har ett skönt avspänt förhållande till litteraturhistorien.
Galip tror att Ruya befinner sig hos en släkting vilken är en berömd och kontroversiell krönikör som ständigt är på flykt och därför hela tiden byter adresser; men ibland misstänker Galip att hon har lämnat honom för någon annan, eller blivit utsatt för ett brott. Pamuk berättar om hur Galip letar efter henne och vad som händer under tiden i form av märkliga sammanträffanden på intressanta och mystiska platser som t.ex. underjordiska vaxkabinett; samtidigt berättar han om deras gemensamma personliga historia som sträcker sig tillbaka till deras barndom.
Jag läser boken som ett slags historiskt dokument, en bok där man får en känsla av historiens djup snarare än fakta om vad som hänt. Den svarta boken är svart som i svart jord, lager på lager av förmultnad och omformad materia.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Robert Ulvede den 18 juni 2019