Skrivarverkstad på Dieselverkstadens bibliotek

Under höstlovet hade vi skrivarverkstad i olika grupper, både för yngre och äldre tonåringar. Här är några smakprov!

På skrivarverkstaden har vi spionerat på personer, fantiserat och skrivit texter om dem. Vem bor i huset på bilden och vad brukar de göra på söndagarna? Vi har skrivit tillsammans och skrivit var och en för sig. Vi har skrivit dikter och korta noveller. Vi har uppfunnit egna ord (för att de som finns ibland inte räcker till). En bultdragarkompis, salladstårar och en handcentrifug… Texter om kärlek och tröst och djup man kan falla ner i.

Läs mer om kursen här



Linns novell

”Hörru? Hur mår du?”

Han svarar inte. Han hänger över sin motorcykel och hans mörka lockar döljer hans ansikte för mig.

”Hallå?” Jag sätter mig på knä och tittar upp mot honom. Hans ögon är halvslutna.

”Jag sover” mumlar han. Jag skrattar.

”Det funkar inte på mig” ler jag ”du får försöka med något annat.”

”Jag är bakis då” stönar han och jag skakar på huvudet.

”Kom igen, säg bara vad det är”

Han suckar och rätar på ryggen.

”Mamma och pappa har bråkat igen.”

”Lika illa som förut?”

”Värre.” Han gör en paus och jag väntar tålmodigt på fortsättningen. Den kommer alltid om man bara väntar. Om man bara ger honom tid. Han drar ett djupt andetag.

”Mamma krossade en vas och pappa slog till henne i ansiktet.” Jag flämtar till vid hans ord.

”Nej du skojar” säger jag, mest för att det inte finns utrymme för att säga något annat. Mest för att det inte finns mycket annat att säga.

Han skakar på huvudet och snyftar till. När jag först lärde känna honom för bara ett par veckor sedan, kunde jag inte ens föreställa mig den här tuffa killen, som röker och dricker och kör motorcykel, gråtandes. Men numera vet jag bättre. Jag suckar.

”Vill du gå hem till mig och dricka saft och äta bullar?”

Han snörvlar och nickar med huvudet bortvänt.

”Vi kan se en film, eller läsa serier, eller bara sitta och prata…” 

”Det blir bra att bara sitta och prata” säger han, fortfarande utan att se på mig.

”Du” säger jag och lägger handen mot hans kind och vänder hans ansikte mot mitt. Hans chockblå ögon möter mina gröna. ”Det ordnar sig.”

”Hur vet du det?” frågar han med rösten full av misstro. Han har blivit sviken så många gånger att jag bara vill gråta. Inte för att det skulle hjälpa någonting.

”Det gör jag inte” Lika bra att vara ärlig. ”Men det måste ordna sig. Det bara måste det. Och oavsett vad så har vi ju varandra.”

Han ser på mig. Verkligen ser på mig. Och så ler han. Och jag vet att han tror mig.

______________

Kaj


Kal vägg, nästan inte där

Du är 

Kal vägg.

Du som jag

Men var jag som du?

Nej.

Jag var jag,

Du var jag

Kal vägg.

Steg 1:

Vacker, självständig, individuell, otrolig

Användbar.

Steg 2:

Stege, fallet

Faller fortfarande.

Steg 3:

Kal vägg.

Steg 4:

Kal vägg.

Steg 5:

Kal vägg.

Steg 6:

Jag

 

_________________________________

 

Tappa sig själv

Ta upp någon

Annan.

Blind för sig själv

Själv, enbart

Tappa

Honom

Ta upp

Honom

Förvräng, byt ut, korrigera, dags att vara

Någon annan.

Tappa ord, språk, tal, skrift.

Tappa ord, språk, tal och skrift.

Du som jag

Jag som jag

Tappa ord, språk tal och 

Dig.

 

_____________________________________________

 

"Där" sa han och pekade bort, bort, bort.

Många, som inte var jag, skulle ha trott att han pekade bort mot de sämre delarna av staden. Många som inte var jag, skulle då ha kliat sig i pannan och undrat varför han stod och pekade med en drömmande blick mot de ruckel som var norra delen.

 

Men jag, jag vet att han egentligen pekar mot horisonten, jag vet vad den där drömmande blicken betyder och det gör mig speciell. Inte många ska få veta om det här. Känn dig speciell.

 

"Där" sa han och pekade bort, bort, bort. 

Han vände sig om och log, ögonen spillde nästan över.

Ögonen är själen.

Han log mot mig och höll huvudet högt, stolt. Som om det satt på en käpp. Huvudet högt som om han äntligen fick.

 

Solen sken hela veckan, det var ett tecken.

Hela veckan kollade han på mig och sa med glada ögon. 

"Där".

Bort, bort, bort. 

Dit ska han.

 

Ovilligt väder kom och gick veckan efter. Han tittade på mig då, med samma leende som den allra första dagen. Sedan pekade han ner på marken där vi stod.

"Här" sa han. 

Nära, nära, så nära.