MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

ANNA LAESTADIUS LARSSON

Foto: Anna-Lena Ahlström

Anna Laestadius Larsson bor sedan 24 år i ett sekelskifteshus vid Skurusundet. Förutom den älskade trilogin Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan har den före detta journalisten skrivit romanerna Hilma om konstnären Hilma af Klint, Kurtisanen som är en fristående fortsättning på Barnbruden-trilogin och Svårmodets döttrar om 1900-talets kvinnohistoria. Nästa år kommer hennes faktabok om tre feministiska pionjärer.

Hur får du inspiration?

Idén till min första roman fick jag av en tavla på Drottningholms slott. Den föreställde Hedvig Elisabeth Charlotta, den yngsta kungliga bruden i modern svensk historia och hon kom att bli en av tre huvudkaraktärer i min 1700-talstrilogi Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Sedan dess har jag skrivit tre romaner till och i alla fall har det börjat med en fascination över en historisk kvinna och ett sug efter att kliva in i hennes värld, att genom hennes drömmar och erfarenheter skildra den tidens kvinnors livsomständigheter.

När är skrivandet som roligast?

För mig är författandet härligast precis innan jag börjar skriva synopsis och karaktärsbeskrivningar. När jag är klar med min grundresearch och karaktärerna och historien flyter fritt i mitt huvud. Då tycks allt möjligt. När det sedan ska in i datorn uppstår alltid en massa problem, historien krymper. Sedan helt plötsligt hamnar jag ibland i ett underbart flow i skrivandet, överjaget träder tillbaka och allt liksom strömmar fritt. Jag har ofta önskat att jag medvetet kunde slå av och på det där flowet, som konstnären Hilma af Klint (som min fjärde roman handlar om) kunde.

Hur viktig är trovärdigheten i det du skriver?

Jag har gjort kopiös research inför samtliga mina romaner. Finner en stolthet och glädje i att de historiska detaljerna är korrekta. När jag skriver om faktiska historiska personer (vilket jag ofta gjort) vinnlägger jag mig om att försöka vara sann mot det jag uppfattar som deras personlighet. Då finns det också en ram av historiska fakta som jag förhåller till mig och verkar inom, men också en massa tomrum där vi inte vet hur det egentligen var och där jag kan dikta. Med det sagt skriver jag skönlitteratur, jag skarvar ibland, överdriver och hittar på för att berätta en god historia.

Hur gör du research?

Jag älskar research! Vill egentligen aldrig sluta. De tio senaste åren har jag läst många hyllmeter av historisk litteratur, översiktsverk, biografier, dagböcker, brevsamlingar, doktorsavhandlingar, dräktböcker, kokböcker… you name it. Jag brukar börja med att skaffa mig en överskådlig bild av tiden jag ska skildra och sedan gräver jag mig djupare ner, läser på om mina karaktärer, går direkt till källorna där det behövs och tar hjälp av historiker i specifika frågor. Romaner, dagböcker och brevsamlingar från tiden hjälper mig att förstå hur den tidens människor tänkte, resonerade och formulerade sig. Jag gör platsbesök och tar bilder på de miljöer jag tänker använda. Ett problem där är att nästan ingenting ser likadant ut idag. Så jag ägnar också mycket tid åt att studera gamla kartor och målningar för att göra mig en bild av hur det såg ut på den tiden jag ska skildra.

Vad är det bästa med att vara författare?

Att få grotta ner mig totalt i det jag jag brinner för. Jag arbetade tidigare som journalist i många år och älskade det men nu sysslar jag uteslutande med det jag själv vill – vilket privilegium!

När kommer din nästa bok?

I vår, förhoppningsvis den 8 mars. Jag ger mig in i sakprosan, en ny genre för mig. Arbetstiteln är ”Alla dessa djäfvla qvinnor – berättelsen om de första feministerna”. Via tre fascinerande pionjärer för kvinnors emancipation – Hedvig Charlotta Nordenflycht, Olympe de Gouges och Mary Wollstonecraft – berättar jag om tusen år av feministisk kamp.

.................................................................

MÖT VÅRA NACKAFÖRFATTARE

BO SVERNSTRÖM

Foto: Fredrik Hjerling

I ett radhus i Älta bor sedan 16 år författaren Bo Svernström med sin familj. Han har tidigare arbetat som journalist men är numera författare på heltid. Med två hyllade spänningsromaner – Offrens offer och Lekarna - bakom sig och en tredje på gång har han etablerat sig som en deckarförfattare att räkna med. 

Hur får du inspiration?

Jag tror att oftast får jag en idé av något vardagligt som händer omkring mig, någon som berättar något spännande eller som i Offrens Offer, en bilförare som kör vårdslöst och hänsynslöst. Vad som helst. Men något som ”hakar fast” i mig. Och när jag tänker på det så börjar det komma fram en karaktär eller en historia. Att det händer något inuti mig.
Sedan utvecklas idén med fler och fler vardagshändelser som ”passar in”. Ju mer jag kommer in i historien, desto fler saker upptäcker jag och kan använda mig av.

När är skrivandet som roligast?

Det är när jag själv blir överraskad av historien. När saker börjar hända av sig själva eller när karaktärer liksom agerar och säger saker på egen hand. Bra dagar när jag slår ihop datorn på eftermiddagen har jag skrivit något som jag inte haft en tanke på när jag öppnade datorn på morgonen. Det är en lite magisk känsla.

Någon lär ha sagt: Skriv med hjärtat – redigera med hjärnan. Jag tror det är ett bra sätt att arbeta.

Jag tror att vi har något slags berättargen i oss. Biologiskt är vi oerhört sociala varelser, vi är gjorda för att spontant göra om en massa fakta och händelser till en bra historia. Det gäller bara att låta oss göra det, tror jag.

Hur viktig är trovärdigheten i det du skriver?

Trovärdigheten är alltid viktig. Men i betydelsen verkligt och sant, så är svaret inte alls. När jag skrev Offrens Offer pratade jag med chefen för mordgruppen på polisens nationella operativa avdelning, NOA, om just det här. Hans råd till mig var: ”Skriv inte som det är, hitta på!”.
Jag tror det är ett bra råd.
Det är inte så att jag hittar på för sakens skull, men om jag tvingas välja mellan verkligheten/sanningen och vad som skapar en bättre, mer dramatisk och suggestiv historia – då får sanningen alltid stryka på foten.

Däremot vinnlägger jag mig alltid om detaljer. Hur det ser ut på platser, namn på skjutvapen, hur lång tid det tar att köra bil en viss sträcka, gatunamn osv.

Man kan hitta på stort men inte smått.

Hur gör du research?

Jag slår upp, läser på, pratar med någon men den mesta information jag behöver finns på internet.
Ett av mina favoritverktyg när jag letar efter platser till berättelsen är internets 3D-kartor, Google maps och Apple kartor. Det är som att flyga helikopter över Stockholm med omnejd – större delen av historierna utspelar sig ju där – och kunna zooma in på ett tänkbart ställe och sedan flyga vidare. Sedan måste jag åka dit för att se det i verkligheten.

Jag brukar inte konsultera experter men min svärmor är pensionerad sjuksköterska, hon brukar kommentera skador och dödsorsaker.  Flera gånger har jag ändrat efter att hon påpekat någon orimlighet i texten. Men till boken jag jobbar med nu har jag faktiskt frågat en läkarvän hur mycket kraft man behöver för att döda någon med kniv. Lite bisarr fråga, men jag fick ett bra svar.

Min favoritbok är annars en lärobok i kriminalteknik. Den använder jag mycket.

Vad är det bästa med att vara författare?

Min före detta chef på Aftonbladet frågade mig när jag slutade hur det var att jobba som författare. Jag berättade om min dag, att jag åt frukost och sa hejdå till barnen och min fru och sedan satte mig i min skrivvrå ensam resten av dagen. Han tittade på mig med avsmak och sa från djupet av sitt hjärta: ”Fy fan! Det där är det värsta jag kan tänka mig!”

Visst kan jag sakna kollegor och att vara på en arbetsplats med folk som jobbar med samma sak som jag. Snacket vi kaffemaskinen, skvallret, allt det där som var stimulerande och kreativt på ett bra och oförutsägbart sätt.
Men samtidigt är det han avskydde det jag tycker bäst om. Slitet, att sitta ensam med texten, dag efter dag.

När kommer din nästa bok?

Den har arbetstiteln Det man inte ser och kommer ut i början av nästa år. Nu håller jag som bäst på att gå igenom manuset tillsammans med min förläggare och sedan kommer jag att arbeta igenom manuset några gånger till med en redaktör under hösten. Apropå arbetet som författare, det gäller att gilla slitet.

.................................................................

Mer om Nackas femtioårsfirande på kommunens hemsida:

https://www.nacka.se/kommun--politik/nacka-fyller-50-ar/

Här finns möjlighet att själv lämna in bidrag: 

https://www.nacka.se/kommun--politik/nacka-fyller-50-ar/milstolpar-och-minnen/